Såna här gånger är hundägandet verkligen det bästa som finns! Iochförsig är det nästan alltid det, men som ni andra hundägare vet finns det stunder då man bara vill slita av sig håret i förtvivlan..

Iallafall, var ju ute på en ca 30 minuter lång kvällsprommis med snuffen, det gick faktiskt bra trots sjukdom! Men vi stannade iallafall till på skolgården som vi bor i princip granne med, det var mörkt och inte en kotte var ute. Varken hundar eller människor syntes till. Så även om jag inte vågade släppa Sixten helt lös, om det skulle komma en hund eller så, så släppte jag iallafall kopplet i marken. Vi tränade inkallning, följsamhet, stanna, stanna kvar och gå fot. Allt gick så himla bra att jag ville börja gråta :'). Även när vi gick vidare på promenaden hade han full fokus på mig och varje gång han stod och nosade lite väl länge (hände väl två gånger kanske) släppte jag bara kopplet och gick vidare. Då rusade han efter nästan i panik och gick flera gånger även in i fotposition direkt! Min älskling :'). Det var en riktigt kul promenad, när vi var på skolgården blev det ju också en hel del lek! Där finns en "hinderbana" med däck, stubbar och stockar. Där fick Sixten klättra och springa, och jag sprang med såklart! Vi sprang även runt och bara jagades och lekte, såna stunder värmer verkligen hjärtat! Älskar våran hund så att det värker, han är bara bäst! Att han är lite ouppfustrad då och då gör ju honom bara till den Sixten jag älskar så mycket! Och jag tror att han uppskattar mig också, lite åtminstone ♥.

Alla som älskar sina hundar villkorslöst räcker upp en hand! *sträcker upp handen*



↓ GLÖM INTE ATT KOMMENTERA NEDANSTÅENDE INLÄGG ↓