Som många av mina trognaste läsare vet har jag gett upp det mesta för hundlivet. Det är ingen uppoffring, utan det är helt enkelt dethär livet jag vill leva. Jag vet att det finns flera som tittar snett på mig när jag går hem varje lunchrast, eller när jag ibland väljer att gå ut med hunden istället för att hitta på något annat. Jag vet också att det finns många som inte för sitt liv kan förstå hur man kan älska sitt djur så mycket, hur man kan vilja ta hand om det så mycket och hålla på så mycket som jag gör. För mig är det inget val, inget jag bara kom på att jag ville göra. Det är en självklarhet! Ett liv, mitt liv! Jag kan inte riktigt sätta ord på känslan, men ni hundmänniskor där ute vet vad jag menar!

En annan grej som folk gärna stör sig på är när jag säger att jag lika kan gärna sitta hemma med familjen och ha fredagsmys som jag kan dra ut på stan eller kolla på bio. Jag finner faktiskt lika mycket nöje i båda sakerna! Konstigt tycker många, men vem bryr sig? Det är mitt liv - ni behöver inte gilla det. Men vet ni? Jag skiter i vilket! Det visar helt enkelt vilka ens riktiga vänner är. De som gillar mig på grund av alla mina egenskaper, intetrots dom. So what om nån i skolan tycker jag är konstig för att jag älskar Disneyfilmer, eller för att jag går och lägger mig klockan 22? Jag bryr mig faktiskt verkligen inte. Helt ärligt. Många undanhåller sina lite mer "pinsamma" egenskaper och så, för att bli accepterade av omgivningen. Jag tänker tvärtom: Jag undanhåller inget - de som inte accepterar det bryr jag mig heller inte om!

Och till sist, till alla er som tycker jag är lite konstig för att jag älskar djur så mycket: Hör ni själva hur det låter eller?!